Den där Nilas.

De där pigga, glittrande ögonen. De runda, goa kinderna. Smilgropen i den ena. Den lilla pytte-näsan. Och risgrynen i underkäken. Den lena magen, de knubbiga låren, de små händerna och fötterna, fingrarna och tårna...

När han njuter av maten, eller är nyvaken. När han väcker mig med att gnugga näsa varje morgon. När han blir alldeles till sig av glädje då Martin kommer hem från jobbet.

Han sprattlar med benen av iver. Han kiknar av skratt. Han gråter eller skriker, och till och med då..

Och när han sover, så oskuldsfull och sårbar. Jag skulle skydda honom med mitt liv utan en sekunds tvekan - om jag var tvungen.

Den där minen han har när han koncentrerar sig på något, och den där andra när han tänker göra något han inte får. Eller den han har när han känner sig stor och tuff. Men allra mest smälter nog ändå mitt hjärta när han tittar på mig och hans ögon säger: "Jag älskar min mamma".

Jag är så förälskad.

Martin har verkligen fått konkurrens.


My biggest love.

Helt otroligt.

För exakt ett år sedan gick jag ut offentligt med nyheten om mitt tillstånd. Jag hade nu passerat gränsen för den riskabla perioden. Det syntes inte på mig än och ingen hade börjat våga fråga något på jobbet. Jag väntade fortfarande på fast anställning och ville heller inte berätta något där än. Jag hade äntligen slutat vara så förbaskat trött ständigt och jämt. Jag började så smått köpa babysaker. Vi visste inte babyns kön och kallade den "Kotte". Om det blev en kille kanske vi skulle kalla honom Edvin, tänkte vi. Men jag trodde det var en tjej.

Vid den här tiden på dygnet för ett halvår sen låg jag i badkaret på sjukhuset med meditationsmusik i högtalarna och levande ljus på badkarskanten. Vid varje värk masserade Martin mig med en varm dushstråle i ryggslutet. Det var ännu mycket smärta och sju timmar kvar innan Kotte blev Nilas och föddes under fullmånen och med snöstorm utanför.

Nu sitter han här bredvid mig och jollrar för fullt, lutande på sina händer. Ligger han på mage så sparkar han ifrån och försöker krypa. Han stoppar fötterna i munnen och framtänderna i underkäken är på väg upp. Han har rödblont hår med höga flikar och knallblå ögon. Vart vi kommer kommenterar alla hans tjocka, rosiga och goa kinder. Han har smilgropar på knogarna, valkar på låren och strumpludd mellan tårna. Hans mage är så len, så len, så len och han luktar söt gröt och mjölk. Han är en glad skit som skrattar nästan jämt, en riktig liten finurlig och pillemarisk spjuver-pajas.

Tiden går så fort. Jag kan knappt längre föreställa mig hur livet var utan honom. Grattis på din halvårsdag Nilas, Mamma och Pappa älskar dig så.

Kärleken till den lille.

Alltså, den lilla godbiten här bredvid.. han har verkligen mitt hjärta i en mycket liten ask.. Hade ingen aning om att jag skulle bli så lycklig och så snart, och att den som skulle göra mig så lycklig var endast 50 cm lång och 4 kg tung. (till en början...) Att något så litet här på jorden kan göra en så JÄVLA glad! Ville bara dela med mig av det. (igen) Vill bara sjunga och skrika högt av glädje över att få ha honom i mitt liv, han berikar det något så otroligt! Tack, tack, tack, tack, tack för att jag fick uppleva denna enorma lycka..... Visst förstod jag att föräldraskap var något alldeles speciellt, men jag trodde det skulle innebära så mycket jobbigt också. Det jobbiga kommer nog, har inga illusioner gällande det. Men ändå. Han kan inte ta hand om sig själv, han kan inte prata, han sover fortfarande mestadels och han bajsar ner allt som kommer i hans väg.. men han är ju bara så FANTASTISK!! Allt annat försvinner i betydelse. Han har hjälpt mig döda gamla hjärnspöken. Till viss del. Man blir ingen perfekt människa av att bli mamma. Men man blir mindre egocentrerad, för plötsligt har man ett litet knytt att fokusera så mycket positiv energi på istället. Det är befriande och lärorikt. Ett uppvaknande. Tack än en gång.

Ville bara skriva följande...

Jag har en underbar son, en underbar pojkvän, en underbar familj och en bunt underbara vänner. Jag bor i förmodligen ett av världens vackraste länder. Jag är frisk. Jag är så lycklig och tacksam. Jag tror inte på Gud men tillåt mig tacka LIVET för allt jag fått! Det är jag värd för jag är en godhjärtad människa.

Spricker snart av kärlek!

Kan inte fatta att vi verkligen får behålla honom. Att han faktiskt är vår. Känns som att jag "leker mamma" när jag går med vagnen på stan... Har liksom inte vant mig än vid att jag får vara såhär lyckligt lottad. Man blir nästan religiös av att få barn. Det är ett sånt mirakel. Blir alldeles sprallig när jag tänker på de vänner jag har som går i väntans tider nu, jag vet ju precis vad de har framför sig! Idag fick jag höra igen att Nilas har mina ögon. Det gör mig så glad, eftersom jag i nio månader varit helt inställd på att han bara skulle likna sin far. Det är häftigt att kunna se sig själv i sitt barn, och att han är ett hopkok av oss två, dessutom med en egen kryddning på toppen. Denna lilla kille har redan attityd, ser fram emot att få se hans personlighet träda fram alltmer.

Mys-mannen.

Detta är så typiskt Min Martin.



Martin knows how to chill.

Tack livet!

Tänk att livet kan vända så, och så fort. Från bottenlös ångest till gränslös lycka på bara något år. Jag trodde att jag levde innan Martin. Men nu vet jag att jag inte gjorde det. Och den 18 mars år 2011 fick livet så ytterligare en dimension. Under fullmånen, som jag såg tydligt rakt utanför fönstret när jag låg och krystade. Och som enligt tidningarna var extra stor den kvällen, och därför kallas för "Supermåne".

En metafor: Jag minns så väl när jag trodde att jag skulle tvingas bli gammal utan någon vid min sida. Så träffade jag äntligen Martin, och stod sen en dag i tvättstugan och hängde upp hans kalsonger på tork. Kände då ett sådant lyckorus. Och samma känsla far idag igenom min kropp när jag står och hänger små bodys och sparkbyxor på torkstället. Jag tycker till och med om att koka flaskor, åtminstone än så länge. Jag var orolig att min och Martins relation skulle slitas på av detta, men tvärtom, jag känner mig plötsligt lika pirrig i magen som under våra första månader tillsammans! Om och om igen brukar jag bli som förälskad på nytt, det är inget nytt under solen. Men nu är det starkare än någonsin...

Och så har vi då denna nya lilla människa som vi lär känna alltmer för varje dag som går, som vi har skapat och är så stolta över. Jag längtar efter honom så att det spränger i bröstet på mig när jag inte har haft honom i min famn på en stund. Jag ser hans ansikte överallt och hör hans små ljud i mina drömmar. Jag vet precis hur hans lena hud känns mot min kind och hur fort hans lilla hjärta pickar i hans bröst. Jag älskar mina två pojkar så mycket, och går omkring med gummiband i mungiporna hela dagarna. Inget annat spelar någon roll. Det gör inget att det är mycket att göra med en baby i huset, och att sömnen blir det som måste bortprioriteras. Och jag bryr mig inte om att komma utanför lägenheten, bara jag har min lilla familj vid min sida.

I'm so filled with love.

Nille min Nille.

Hungrig, nej jag menar trött, eller jag var visst hungrig. Bajsnödig, kissnödig, och så bajsnödig igen. - Mitt liv som baby i ett nötskal. /Mvh Nilas

Efter fem dagar på födselhotellet, med dubbelrum, massor av god gratismat, och all den hjälp vi ville ha av jättebra vårdpersonal, så är vi nu äntligen hemma själva. Vi tre, den nya lilla familjen. Lär känna varandra, och det går fort. Börjar förstå hans signaler, och han börjar lita på att vi ger honom det han behöver. Fort går även Nilas utveckling, han impar på oss varje dag med nyförvärvade kunskaper. Idag fyller han en vecka, grattis vår lilla skatt!

Jag är trött och öm men bygger sakta men säkert upp ett förråd av energi igen, och nu när Martin också är hemma turas vi om med matning och blöjbyte. Nilas är lika trygg hos oss båda, och så länge han får som han vill är det inte mycket gnäll. Han äter alltmer, varannan timme om nätterna, så visst är man helt slutkörd som människa. Men aldrig att vi skulle ignorera honom eller bli irriterade på honom. Han måste äta för att växa och må bra, och vi är glada så länge han bara gör det!

Bajsar gör han gärna så fort blöjan är bytt, men kanske ändå helst på skötbordet när blöjan är av. Och konstigt nog skrattar jag varje gång, kan inte göra mycket annat. Det enda kriteriet han behöver uppfylla för att få vår kärlek från första stund är att vara vårt barn, vår Nilas. Och kärleken bara växer.

Han sover mellan oss i sängen på nätterna, och jag är inte längre rädd att jag ska råka lägga mig på honom, vilket jag var de första dagarna på sjukhuset. Jag vaknar inte längre och lyssnar efter hans andetag, jag vågar tro på att han har det bra. Såhär på dagarna är det riktigt skönt, då sover han mycket och man kan passa på att lägga ifrån sig honom för att få en avslappnande stund för sig själv tex vid datorn som nu.

Trodde inte jag kunde älska honom mer...

Mer än jag redan gjorde. Men det gör jag nu. Pappan till mitt barn.









The father of my child.

Jag - en mor.

I'm a mother!

Pappan till mitt barn.

Jag älskar honom alltid, djupt. Och emellanåt blir jag dessutom nyförälskad om igen. Särskilt på senare tid har jag haft en himla stark känsla. Jag ser så fram emot att få se dem två tillsammans. Mina två pojkar, mina stora kärlekar.

Älskar.

Love.

Älskar dig.

Syster.