18.9.11

Helt otroligt.

För exakt ett år sedan gick jag ut offentligt med nyheten om mitt tillstånd. Jag hade nu passerat gränsen för den riskabla perioden. Det syntes inte på mig än och ingen hade börjat våga fråga något på jobbet. Jag väntade fortfarande på fast anställning och ville heller inte berätta något där än. Jag hade äntligen slutat vara så förbaskat trött ständigt och jämt. Jag började så smått köpa babysaker. Vi visste inte babyns kön och kallade den "Kotte". Om det blev en kille kanske vi skulle kalla honom Edvin, tänkte vi. Men jag trodde det var en tjej.

Vid den här tiden på dygnet för ett halvår sen låg jag i badkaret på sjukhuset med meditationsmusik i högtalarna och levande ljus på badkarskanten. Vid varje värk masserade Martin mig med en varm dushstråle i ryggslutet. Det var ännu mycket smärta och sju timmar kvar innan Kotte blev Nilas och föddes under fullmånen och med snöstorm utanför.

Nu sitter han här bredvid mig och jollrar för fullt, lutande på sina händer. Ligger han på mage så sparkar han ifrån och försöker krypa. Han stoppar fötterna i munnen och framtänderna i underkäken är på väg upp. Han har rödblont hår med höga flikar och knallblå ögon. Vart vi kommer kommenterar alla hans tjocka, rosiga och goa kinder. Han har smilgropar på knogarna, valkar på låren och strumpludd mellan tårna. Hans mage är så len, så len, så len och han luktar söt gröt och mjölk. Han är en glad skit som skrattar nästan jämt, en riktig liten finurlig och pillemarisk spjuver-pajas.

Tiden går så fort. Jag kan knappt längre föreställa mig hur livet var utan honom. Grattis på din halvårsdag Nilas, Mamma och Pappa älskar dig så.

2 kommentarer:

vasa sa...

Stort Grattis på halvårsdagen Nilas! Farmor älskar dig också, JÄTTEMYCKET!

stellabystarlight sa...

Åh, gratta Nillekillen från oss också! Shit, vad tiden går ju...som det heter. <3