Tack livet!

Tänk att livet kan vända så, och så fort. Från bottenlös ångest till gränslös lycka på bara något år. Jag trodde att jag levde innan Martin. Men nu vet jag att jag inte gjorde det. Och den 18 mars år 2011 fick livet så ytterligare en dimension. Under fullmånen, som jag såg tydligt rakt utanför fönstret när jag låg och krystade. Och som enligt tidningarna var extra stor den kvällen, och därför kallas för "Supermåne".

En metafor: Jag minns så väl när jag trodde att jag skulle tvingas bli gammal utan någon vid min sida. Så träffade jag äntligen Martin, och stod sen en dag i tvättstugan och hängde upp hans kalsonger på tork. Kände då ett sådant lyckorus. Och samma känsla far idag igenom min kropp när jag står och hänger små bodys och sparkbyxor på torkstället. Jag tycker till och med om att koka flaskor, åtminstone än så länge. Jag var orolig att min och Martins relation skulle slitas på av detta, men tvärtom, jag känner mig plötsligt lika pirrig i magen som under våra första månader tillsammans! Om och om igen brukar jag bli som förälskad på nytt, det är inget nytt under solen. Men nu är det starkare än någonsin...

Och så har vi då denna nya lilla människa som vi lär känna alltmer för varje dag som går, som vi har skapat och är så stolta över. Jag längtar efter honom så att det spränger i bröstet på mig när jag inte har haft honom i min famn på en stund. Jag ser hans ansikte överallt och hör hans små ljud i mina drömmar. Jag vet precis hur hans lena hud känns mot min kind och hur fort hans lilla hjärta pickar i hans bröst. Jag älskar mina två pojkar så mycket, och går omkring med gummiband i mungiporna hela dagarna. Inget annat spelar någon roll. Det gör inget att det är mycket att göra med en baby i huset, och att sömnen blir det som måste bortprioriteras. Och jag bryr mig inte om att komma utanför lägenheten, bara jag har min lilla familj vid min sida.

I'm so filled with love.