Nille min Nille.

Hungrig, nej jag menar trött, eller jag var visst hungrig. Bajsnödig, kissnödig, och så bajsnödig igen. - Mitt liv som baby i ett nötskal. /Mvh Nilas

Efter fem dagar på födselhotellet, med dubbelrum, massor av god gratismat, och all den hjälp vi ville ha av jättebra vårdpersonal, så är vi nu äntligen hemma själva. Vi tre, den nya lilla familjen. Lär känna varandra, och det går fort. Börjar förstå hans signaler, och han börjar lita på att vi ger honom det han behöver. Fort går även Nilas utveckling, han impar på oss varje dag med nyförvärvade kunskaper. Idag fyller han en vecka, grattis vår lilla skatt!

Jag är trött och öm men bygger sakta men säkert upp ett förråd av energi igen, och nu när Martin också är hemma turas vi om med matning och blöjbyte. Nilas är lika trygg hos oss båda, och så länge han får som han vill är det inte mycket gnäll. Han äter alltmer, varannan timme om nätterna, så visst är man helt slutkörd som människa. Men aldrig att vi skulle ignorera honom eller bli irriterade på honom. Han måste äta för att växa och må bra, och vi är glada så länge han bara gör det!

Bajsar gör han gärna så fort blöjan är bytt, men kanske ändå helst på skötbordet när blöjan är av. Och konstigt nog skrattar jag varje gång, kan inte göra mycket annat. Det enda kriteriet han behöver uppfylla för att få vår kärlek från första stund är att vara vårt barn, vår Nilas. Och kärleken bara växer.

Han sover mellan oss i sängen på nätterna, och jag är inte längre rädd att jag ska råka lägga mig på honom, vilket jag var de första dagarna på sjukhuset. Jag vaknar inte längre och lyssnar efter hans andetag, jag vågar tro på att han har det bra. Såhär på dagarna är det riktigt skönt, då sover han mycket och man kan passa på att lägga ifrån sig honom för att få en avslappnande stund för sig själv tex vid datorn som nu.